DO wear a plum cake shirt

Ägna er åt Vice DOs & DON'Ts en liten stund, vet jag.

Förresten, jag gick inte och hälsade på Bob i lördags.

Istället var jag på fest hos D i East Village, där det vankades både piñata och en obehaglig inhyrd clown vi alla kände var på drogen, in a big way. Typ crystal meth, eller en riktigt närstående kusin. När samtliga på festen bondat över detta faktum och ett annat mycket mer avgörande, nämligen ett alkhoholintag som säkert överskred alla befintliga rekommendationer, så dansades det. Oh, how we danced! We skuttade runt på det golv som täckts av den mördade piñatans innanmäte, balancerade på klubbor och sjönk in i chokladbitar med varje ystert steg.

(btw, Googlade "yppert" och fick denna mening: Huset är 130 år, i yppert skick. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag VILLE skriva yppert när jag skrev ystert, och jag höll tilbaka.)

Socialista j'adore

Mitt skrivbord är förutom enormt messy, idag dessutom belamrat med allsköns vätskor i various förpackningar. Vattenflaskor, Ginger Ale-burkar, kaffekoppar, tranbärsjuice i plastflaska, you name it, I'm sipping it. Ypperst bakis.

Bevistade en ny kubansk nattklubb, Socialista med en av cheferna igår kväll och vi shakade våra rumps och drack mohitos till halv fyra. Fantastisk klubb! Tänk er gin-jointen i Casablanca, lägg till några kubanska musikanter i fyrtiotalsfedoror, dansande silkesklädda honeys och en swinging rumba. Och det är juli i New York, så allt jag säger måste svepas in i något varmt, kvalmigt och svettigt för att få rätta känslan. Resultatet: pirrigt, porrigt, priceless.

Jag ska ta med mig ett par av dryckerna och lägga mig i vilobollen en stund nu, sen kan vi prata lite till.

Oh, Bobby

Patrick Duffy i duschen: rätt eller fel?

Ypperst, är det ett ord? Det var så jag skrev först, "med allra yppersta intensitet", och det kändes verkligen helt rätt. Tills det kändes fel. Som en eftermiddag med Bob.

Vi måste prata om Bob

En mullig kinesisk man i medelåldern har två lördagar i rad masserat mina skinkor med den allra yttersta intensitet. Hans händer är silkeslena, hans touch bestämd, hans engelska obefintlig. Jag ligger på ett bord under ett lakan som flyttas än hit, än dit, medan Bob's händer arbetar längs mina limbs; detta lakan är mer symboliskt än något annat. Bob har sett allt.

Vad Bob och jag är upptagna med på lördagar är qi gong tui-na, kinesisk massage. Det är iallafall vad Bob är upptagen med. Jag ägnar även denna, i mitt fall passiva, kostsamma och ljuvliga, sysselsättning till att oroa mig över huruvida skinkorna verkligen behöver all denna attention eller om Bob is getting frisky. Och hela scenen är faktiskt lite seedy. Tjocka gardiner skyler rummet från sommaren utomhus, ett skirt skynke separerar mitt rum från de andra, instrumentala ballader där panflöjt står för melodin är det enda som hörs utöver kinesiskt chitchat i lobbyn. Men när en timme har gått och en liten äggklocka ringer ber jag alltid om en halvtimme till. Bob nickar och sätter sig på en liten pall, tar en av mina fötter i sin famn och påbörjar en fotmassage som ingen annan man någonsin kommer att kunna leva upp till.

Efteråt, när jag inte längre kan förmå mig själv att be om fler halvtimmar och vid mosigt medvetande står på slappa nymasserade ben och ska betala, känner jag mig som en hooker-slash-john. Det är en besynnerlig känsla att dricksa någon som just masserat ens rumpa. Och jag vet inte säkert, men jag tror att Bob undvek min blick i lördags.

Beats the L-train

Jag cyklar över Williamsburg Bridge två gånger om dan (allt som oftast, ibland får cykeln bo kvar på Manhattan över natten medan jag ägnar mig åt wining and dining på en nivå som kräver en taxifärd hem) och det är fanimig ingen barnlek.

Själva bron är en sak, färden tvärs över Manhattan är en annan. Man landar på en femfilig Delancey på Manhattansidan. Man åker slalom mellan bilar som körs av galenpannor, man skriker åt taxichaffisar som swooshar förbi med millimeters mellanrum, ens pumpklack rispar ilsket lacken på några medan man ger fingret till samtliga. Bilar stannar plötsligt och svänger ryckigt, dörrar öppnas, folk springer ut i gatan för att hoppa in i en cab. Man kommer till jobbet svettig och hes, fortfarande jumpy, alert på plötsligheter.

Och bron... den är ett berg som bestigs, det går brant uppför en lång stund och man orkar inte trampa mera, man har blodsmak i munnen och kramp i låren och sedan går det plötsligt så snabbt nedför att det kittlar i magen, gnisslar om hjulen och sprakar om bromsarna. Man hinner knappt se the skyline man är på väg mot eller från, som får en att känna något visst varje gång den beskådas trots att den besetts under nästan åtta år, man bara cyklar och andas.

Sola otra vez

Jag har en kompis som är singel på de allra ljuvligaste sätt. Men hon har haft ett komplicerat förhållande till All by myself sedan den spelades på radion medan hon låg hemma och, well, njöt av sin ensamhet. Kombinationen, scenen, ironin!, fick henne att börja gråta, tårarna sprutade medan hon försökte påskynda ensamhetsnjutandet. Hon säger att det blev för övertydligt, alltsammans, som en X-rated Celine Dion video.

Jag skrattar varje gång jag tänker på detta och numera gör hon också det.

Och jag vill att ni tittar noga på Celine här , särskilt vid 2:18.

Och:

Det är kul att vara singel!

ass tupee

Någon sa asshat till någon annan idag. Det var jag.

Ass-hat. Det blir inte bättre än asshat.

Det för tankarna till min vovve, som har en liten tofs till svans som ligger liksom ovanpå rumpan och viftar glatt. En liten rumptupé. Varma associationer, alltså. Men ändå, asshat säger man inte lättvindligt, man är väldigt väldigt arg om man går så långt att man kallar någon för asshat.

Och nu har jag på mig en mycket liten hatt, eller ett stort hårspänne, en petite grej som sitter ovanför ena örat och håller en svart fjäder som lockar sig runt örat och kittlar mig på kinden.

Mja.

Jag jobbar med reklam, har jag sagt det? Vi hade ett stort photo shoot igår och nu hänger det pikanta plagg över hela kontoret som stylisten nervöst försöker hålla koll på. Små bikinis, färgglatt silke, sombert lin, Miu Miu-skor, you name it, och jag står på branten av en illröd depression (jag känner den krypa inpå mig, känslan av att det är mitt fel att saker är som de är, skuld och en enslighet som inte bara är ledsen utan som skriker rakt ut, så den är inte grå eller beige, utan röd, knallröd) och jag svajar mellan detta skarpa obehag och en pinpinett munterhet och jag väljer att nypa i vackra tyger och prova stora hattar och glittersjalar och nu sitter jag och skriver detta iförd ett par fantastiska stillettosandaler i matt guld som säkert kostar mer än min lägenhet.

Out of churches into corners I've been sliding

Idag hände grejer. Vi var ett brokigt gäng, "a slice of downtown" enligt min vän A som är konstnär, och vi satt vid ett bord på en pub i SoHo och poserade enligt As regi medan han fotade med frenesi. "Look at him but point at her! Don't smile, stop smiling!" Den bild han väljer, ur ett hundratal, ska till slut bli en tavla. Som ska hänga på ett galleri, bli köpt och sedan hänga någon helt annanstans. I love it.

Och igår gick A och jag på en italienare i Brooklyn och åt hummer medan det åskade så att allt skakade.

Vidare har jag ringt några fruktansvärt obekväma samtal, sådana man (jag) gärna undviker tills de har blivit så stora att de står mellan en (mig) och, typ, livstids fängelse. Och det gick bra! Över förväntan, faktiskt. Molnen skingras nu en aning ovanför Manhattan. Som för övrigt är skitvarmt.

Touche Eclat

Satt på en strand i helgen och stirrade på horisonten. Försökte känna mig liten, obetydlig, en smula i detta stora stora universum. Men icke. Jag kände mig precis lika stor och troubled som innan och hade nu dessutom en rosaröd bränna på nacken. Men stranden var härlig. Jag cyklade omkring iförd bikini och jag vet få saker jag tycker så mycket om som just att cykla fort, nästan naken, i solen. (Det skulle vara att rida på en vildhäst iförd enbart diamanter, och äta glass och internetshoppa samtidigt. Och sen gå hem och maratontitta på 80-talsfilmer med Bette Midler.)

Jag var iallafall där med en kompis, J, som röker en väldig massa marijuana och därför inte är särskilt utmanande på andra sätt än de rent tålamodsprövande. Att hänga med J är ungefär som att hänga med min mamma.* Hon repeterar allting hon säger minst åtta gånger, och fortsätter lungt trots att man informerar henne om detta, lyssnar bara sporadiskt och är väldigt förtjust i ost och kex.
J är dock ett väl fungerande pothead, en välsmord maskin av social briljans, en amerikansk lady med många vänner och ett sällan skådat förråd av energi. Och J gillar inte gnäll. Så fort jag börjar tycka synd om mig själv får hon något vilt i blicken och börjar ställa till med fest. Det är ganska fantastiskt; innan jag vet ordet av har hon krängt av mig mina knäiga mysbrallor med inbyggd hängrumpa, fått på mig något tajt och skitdyrt och satt mig på en strandbar med en dry martini i näven, knallrött på läpparna och party people som dykt upp från ingenstans vid min sida. Man kan inte annat än att uppskatta hennes förmåga att sudda bort min sura min. "Don't worry, love," säger hon till mig, "you get to be sad and hungover tomorrow."


*Min mamma är inte ett pothead, hon äger Haschboken, hon tycker om att upprepa sig ändå.

collateral damage

Det är Inte utan min dotter nu. Fast i USA och med en hund.

Jag kan knappt hålla reda på en relationstråd och nu när de är två som brustit, men ändå existerar på sätt som är än mer komplicerade än själva relationerna, en jävla insane DNA snurra som tvinnar sig runt mig, och ett litet djur som jag älskar plötsligt är förhandligsbar egendom, något jag kan ge upp för att komma ur trouble, så är jag bara så ändlöst trött.

Trött och mjuk, gråtmild. Jag gömmer min lille hund i famnen, som om han är trygg där, som om jag är trygg med honom där. Och jag ber ordlöst om hjälp. Och hjälpen jag behöver är för stor, för konstig, för ofattbar. Inconceivable.

Och jag måste agera, göra något. Jag måste torka tårarna och skrika WAAAR! och gå till anfall. Sluta tassa omkring detta stora svåra hemska. Jag står mitt uppe i det, högst upp på en kulle mitt i slagfältet, och jag måste sluta låtsas att jag inte gör det.

Fearless dancing

Jag såg någon dansa, någon som inte kunde dansa men som var så orädd att det blev vackert och jag ändrade mig och tycker nu att alla som dansar så alltid borde dansa. Och alla de som dansar ängsligt för andras ögon borde sluta sina och ägna sig åt dancefloor abandon. Och jag ska ge thumbs up.

Fast det finns ju undantag.

Typ, ens mamma. Min är en fearless dancer.

En man står och stirrar på en stolpe. Jag sitter i en taxi och stirrar på honom. Långsamt åker jag förbi och jag hinner tänka så mycket innan taxin svänger runt hörnet och jag ser lappen han står och läser.

Incommunicado

Det kom ett brev igår, ett mycket formellt och skräckinjagande brev. Det förmanade mig, skrek åt mig, krävde saker jag knappt ens förstår; det försatte mig i sådan vånda att jag bara var kapabel att visa var exakt jag befann mig vid ögonblicket för inlägget. Jag satt någonstans i fyrkanten här nedan, det är allt jag vet.

Idag fick jag ett email, lika hemskt det.

Jag ska sluta öppna post, sluta kolla email. Jag är redan i upplösningstillstånd varje gång telefonen ringer, tänker "jaha, nu har det hänt något helt fruktansvärt". Men det är alltså brevledes de kommunicerar, de jävlarna.

Tribeca

Jag har inte fått någon klarhet i nedanstående inlägg och det kanske är lika bra det. Vissa saker ska man inte veta, de ska bara anas.

Annars, de senaste dagarna i en icke-kronologisk och helt överflödig stapel:

• rosè på två takterasser i Williamsburg med utsikt över världen
• en quesadilla med chefen på fyllan
  
• turkisk mat med en svensk konstnär + en amerikansk konstnär
• en klunk grumligt vatten (innan det grumliga uppmärksammats och analyserats, därefter ren ångest)
  
• cykelturer i, till och från och omkring, McCarren park
• solbrända axlar
• feber från solen (eller det grumliga vattnet?)
• loverboy-issues (mitt fel, det är nästan alltid mitt fel)
• abstrakta samtal om framtiden med en gravid och skeptisk väninna
• en längtan efter ett par nya jeans, det var länge sen!
• helmet hair, nästan oavbrutet
  

Ikväll ska det bli fundraiser på Soho Grand. Jag känner mig lite febrig, mör och mjuk, men har guldskärp på mig.

Hörni, är det verkligen sant att de har stängt Vårby Gårds tunnelbanestation för att tonåringarna har varit läskiga och kastat rörbitar på ABAB-vakter? Att istället för att sätta till all tillgänglig polisstyrka just där har de slagit ut med armarna, dragit sig undan, stängt tunnelbanestationen och låtit ett gäng tonåringar skapa ett riktigt ghetto i Stockholm? Ett ghetto där de boende inte kan ta sig till jobbet och dit busschaffisar inte vågar köra? Där tonåringar får bestämma?

Säg att jag har missuppfattat alltsammans, att de bara höll stängt någon kvart för att folk var hemma med snuviga barn.

Interview

Tummar nöjt på det nya numret av Interview. Marc Jacobs ska föreställa Andy Warhol, en snyggare och oändligt mer talför Andy Warhol, fotad av Mikael Jansson. MJ pratar konst och mode, säger att båda tillhör oss alla och de hör ihop och vi också- och om man kan känna av the Chanel mystique genom att applicera ett Chanel-läppstift så ska man även kunna uppleva något genom att bära en sweatshirt som det står Cremaster på- och man vill bara blanda till en Singapore Sling och spendera natten dansandes med honom iförd denna sweatshirt eller kanske en festlig byxdress med texten L.H.O.O.Q. på magen.

Och han berättar om en kväll hemma hos Charlotte Gainsbourg i Paris och hur hans samarbete med Stephen Sprouse föddes när han såg, in the corner, hennes Louis Vuitton trunk som Serge himself målat svart och man vill bara sitta där med dem och säga "Sparky, Charlotte, vet ni vad som skulle vara helt galet och amazing?!".

(På hans julfest i fjol, i the Rainbow Room, där temat var Arabian Nights och jag kom som magdanserska i ett stort svart afro, kom MJ utklädd till en camel toe. Han var alla byxors värsta fiende och faux pas, en stor kameltå som satt på sidan av dansgolvet med en skylt där orden camel toe var överstrukna med ett argt rött streck. Han kunde inte röra sig på hela kvällen, han var en salongsberusad installation.)

Vidare i Interview:
Emma Thompson intervjuar Hugh Laurie och hon säger fantastiska saker och han säger bara trista floskler. Man är trött på honom och kär i henne redan efter några paragrafer.

ET: What's the most valuable thing your parents taught you?
HL: That I'm lucky.
ET: Oh, Christ.
HL: Yes, that I'm lucky.
ET: So guilt, basically.

...och jag har halva tidningen kvar.

När jag var liten sa min mormor att om man använder läppstift så försvinner så småningom ens egna färg från läpparna och sen måste man alltid ha på sig läppstift.

Min vän

M, som är très chic och bor i Milano och gör gud-vet-vad, efter att jag skickat honom ett <3 :

"ar det en glass det dar tecknet ska forestalla, alskling?"

Jag tror att de som är fulla varje dag har något de måste bestämma sig för.

"Jag kan ju inte bestämma mig nu, jag är ju full! Jag får vänta tills i morgon."

osv

Och ännu en sak som måste bestämmas, ett annat drag som måste planeras.

Lägg det i högen till vänster, ovanpå de andra. Jag ska bestämma alltsammans snart, en efter en ska jag lyfta dem i benen, ögna dem varsamt och säga "ja" eller "nej" och därefter stapla i högen för "hur" och "när".

Jag måste bestämma mig.

Jag har satt ett datum för när jag måste säga ja eller nej, och när om ja. Och hur i båda fallen. Huret kanske får vänta till dagen efter, förresten.

I'm only human.

Upstate New York

Bröllopet var precis sådär som amerikanska bröllop är. De är alltid likadana, bröllopen här, eftersom de skurits ut med samma pepparkaksform som alla andra. De har samma regler, värderingar, schema och smakråd- först ceremoni, sedan reception och efterfest, alla så lika som möjligt, alltid. Det är som om äktenskapet skulle ogiltigförklaras om paret inte klarar att återskapa en kopia av den fest de själva är sprungna ur. Och alla romantiska ögonblick som är ditlagda som hos en sitcom med pålagda skratt. Och alla inblandade som ska vara lite utmanande, trotsa detta dogma, skoja till det lite, vara lite crazy. En wedding singer ska busa med publiken. The Best Man ska vara lite vågad i sin brunstiga förfylla och flirta med bruden och hålla halvporriga tal som får mormödrarna att rodna.

Jag öppnade ett par dubbeldörrar precis när paret sa sina I dos, iklädd ett axelbandslöst Diane Von Furstenberg-nummer som trycker upp titsen under hakan- minns att loverboy packade- och åt därefter en geggig seabass i ett mansion, åtföljd av ett hundratals glas vin och en shot eller två. Det hölls tal. Ögon tårades. Det dansades. Ögon tårades. Folk hånglade i buskarna utanför palatset. Jag ville så gärna ha en cigg.

Det var efteråt, långt efter läggdags som natten antog ett överraskande drag och blev intressant. Jag vandrade runt i hotellkorridorer så tacky att de var lovely, smekta av tapeter i beige-grön paisley, med drink i hand och solsken i blick, på jakt efter en hotellbar, med loverboy och några random bröllopsgäster i följe. Det vankades efterfest i ett hotellrum här och där på vägen. Ibland gick vi vilse, eller så var vi hela tiden vilse.

Och resten av helgen: Lovely. Vi körde runt och tittade på flora och fauna. Vandrade omkring i naturen, upp- och nerför berg, under vattenfall, brevid floder och genom skogar. Jag var rädd för älgar/björnar/lönnmördare men analyserade mina risker -Skog vs. Brooklyn- och slutade så småningom hoppa jämfota framför varje krök för att skrämma bort väntande rovdjur.

Och vi tog the scenic, long way home. Körde genom små byar, små städer, små områden med hästar och bebisar och antikveriat. Små trähus, stora himlar, stora blomsterängar. Bara någon timma från NYC kan man fiska, rida, plocka bär, avla barn, se stjärnorna. Förbluffande.

Det spöregnar i New York

Loverboys kompis gifter sig i helgen och vår gemensamma Google kalender har i flera månader käckt utbrist: Wedding weekend in Saratoga!. Vi hade tänkt oss göra all related prep ikväll, åka at our leisure i morgon efter en sömnig brunch och relaxa med en weekend på landet. However. Imorse kom det fram att bröllopet de facto är idag, fredag, klockan halv sex, fem timmars bilresa härifrån.

Så vi har scramblat. Vi har tagit ledigt med minuters varsel, uppmärksammat likasinnade på dagens datum, hivat random klänningar, brallor och skor i en kasse, packat hunden och hyrt bil. Vi måste shoppa present, jag måste raka benen. Loverboy har plötsligt enbart gympadojjor och undrar om han inte borde äga en kostym. Klockan är nu 11:38. Jag sitter på jobbet (ändå, hur hamnade jag här?) och pratar i falsett (stress-symptom) och väntar på att bli upplockad av hyrbilen med en flämtande loverboy och en uppriven hund i. Men Loverboy har inte åkt än, han IM:ar "har jag inga svarta byxor? min den där skjortan är smutsig! är din tandborste gul eller blå? vilken clutch?"

Nu åkte han. 11:50. Vi KAN lyckas komma dit klockan halv sex, fast vi ska köpa en skjorta på vägen, hitta en present, om vi bara äter på drive-thrus... låter hunden kissa ut genom fönstret... byter om i bilen...

Det här blir inte första gången jag öppnar en knarrande kyrkdörr medan samtliga gäster surt vänder sig om, och tassar högljutt till första bästa sittplats, hamnar brevid en grupp skrikande bebisar och långt ifrån loverboy. Iförd en ensemble som är helt fel, en slarvig tofs och en slutty urringning eftersom jag glömt att packa bh. Och smycken. Shit.

A child of five would understand this. Send someone to fetch a child of five.

Om någon skulle få för sig att framföra en interpretive dance om min nuvarande livssituation så skulle det hela inte bara bli väldigt flaxigt, med många skuttande piruetter och spretiga gester, utan även stundtals ganska bökigt; dansaren skulle ofta finna sig i omöjliga poser överväldigad av överraskande rytmer. Ibland skulle hon/han bara sitta stilla och titta ut i luften en lång stund. Sådär som dansare sitter stilla, spänt och lite darrigt och med oroväckande djup andhämtning.

För att vila sig. Försöka samla tankarna.

För det är faktiskt ganska rörigt, om man ser på saker och ting konkret. Komplicerat, eller åtminstone inte i linje med vad man skulle kalla enkelt. Några av er skulle kanske till och med chockas en aning.

Nåväl.

5:11 pm

Bild från The Sartorialist

Mår utmärkt. Har ätit tre glassar och utfört en ganska komplicerad budgetberäkning samt författat två påhittade "secret obsession confessions" till en presentation. Båda handlar om voyeurism och en är biktad av Maggie, 39, eller skulle kunna vara. Den andra handlar om flygvärdinnor.

Vidare har jag kontemplerat detta:

Dictionary.com Word of the Day - fetter: a restraint; also, to impose restraints on.

och detta:

Thommy Berggren going bonkers!

Det senare är verkligen underhållande och cringe-worthy läsning, en varning till alla oss som inte sover på arga email innan vi redigerar bort det värsta som skrivits i blint raseri och bara blir pinsamt med tiden.

ööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööööö

Severly bakis. Kom till jobbet iförd 4" heels och de allra tajtaste av icke-stretchiga midjehöga jeans, en outfit ämnad att pigga upp, en idiotisk idè eftersom jag måste äta något flottigt och kladdigt varje timme. Kan bara andas ut, inte in, och stapplar till vilobollen och tillbaka med största möda. Har tillbringat morgonen sovandes, i vilobollen eller med huvudet på tangentbordet.
Kan inte prata, bara frusta lite för att därefter skjunka tillbaka in i en drömlös sömn. När någon tilltalar mig vill jag kräkas. Folk ser detta och ser lite skrämda ut.

Nu krävs något av mig.

stön.

Ikväll ska jag dricka vin med tjejerna.

Loverboy säger

att jag blir arg snabbt och då tänker jag mig att han ser mig så här.

Häromdagen

... blev jag övertalad att klä av mig precis allt, stiga in i ett pyttelitet bås, spänna på mig ett par ögonskydd jag inte har sett maken till sedan 1993, trycka på en knapp, fatta tag i ett par hängande öglor och bestråla mig med UV-strålar under sex minuter. Jag lyckades stå inuti denna neonmonolit, omgiven av högljudda ljusrör och den där lukten som bara cancerframkallande strålning kan frammana ur ens porer, i fyra. Rosig och klastrofobisk stapplade jag sedan ut, prematurely, medan alla bås runt mig fortfarande var i full gång, med två små pappersmuggar innehållande mina kontaktlinser i nävarna. Vacklande sökte jag mig ut från det blå ljuset genom en darrande korridor, en trött och ensam ravare på morgonkvisten, halvt påklädd och fullt medveten om det sköra i allting i sammanhanget.

Min kompis A, som lever farligt på alla möjliga vis, ansåg att vi var pasty och behövde hjälp. (Hon stod i sitt bås i alla sex minutrar och är nu gyllenbrun som en läckert gräddad beach babe. Jag oroar mig dock för hennes framtida rynkor.) Vi hade kommit överens om att keep it on the down-low, detta med att vi var i färd med att besöka ett tanning place. På vägen till solariet frågade en av våra chefer vart vi skulle. "Nowhere", sa jag, vilket alla vet är en briljant lögn som alla tror på, så nu tror vår chef att A och jag har en affär. Att vi kom till jobbet dagen därpå med permanenta rosor på kinderna satte punkt för eventuella frågetecken, om man kan uttrycka sig så.

In the land of plenty

Jag har varit på upptäcktsfärd i helgen, deeeep in Brooklyn. Vi skulle till stranden för att filma lite till en kortfilm och vägen dit var kantad av överraskningar.

Vi färdades vid gott mod, at first, jag i baksätet av en skräpig Jeep med K vid ratten och J brevid henne, genom Bushwicks crackområden. Vi bestämde oss för att avvika från huvudgatan som skulle tagit oss hela vägen till Brooklyns ände och stranden, av anledningar ingen av oss längre minns, och tog några småvägar vi antog var någorlunda parallella. Vi cruisade längs fabrikslokalerna där konstnärer numera bor i stora loft amongst riktiga slumkvarter, beundrade deras anda och avundades deras kvadratmetrar, körde en timme djupare in i detta som blev mer och mer fattigt på konstnärer och allt annat, åkte vilse omkring Atlantic Avenue i närheten av Cypress Hills och hamnade på gator där vi plötsligt var de enda bilisterna, de enda vita, de enda med dyr kamerautrustning. Ryckiga människor tittade in i vår bil när vi körde förbi och intresset kändes inte vänligt. En kvinna stod och skrek rakt ut på gatan. Hennes tröja var trasig och hon saknade framtänder.

Vi fortsatte. Stämningen i jeepen var nu lite tryckt. Vi var vilse och gatuskyltar hängde plötsligt upp och ner . Att stanna och fråga någon inhemsk om vägen kändes inte aktuellt. Till och med att stanna för rödljus kändes fel. Vi började bli hetska inom gruppen. Någon hävdade bestämt att vi måste ta av till höger, någon skrek att vänster absolut var österut, en annan satt och fokuserade på sin andning. iPhones med nedladdade vägbeskrivningar hivades kors och tvärs utan att någonsin matcha varandra. Det var som om vi färdades i ett oupptäckt Brooklyn och gruppen började luckras upp inifrån. Värsta Lord of the Flies.

Någonstans i ett område som heter East New York, eftersom ingen någonsin har vågat sig dit för att inspireras till ett mer kreativt namn, sprang ett crackhead mot oss på gatan med utsträckta armar och uppspärrade ögon och kastade sig över motorhuven på vår bil med ett skri.

Vi såg varandra i ögonen, crackgalningen och jag, under en sekund. Hans saknade uttryck. Mina skrek gällt på hjälp.

K tog raskt en modig 90-graders sväng över en trottoar, crackgalningen försvann och vi befann oss på en ännu mindre väg, kantad av Snoop Doggs iklädda do-rags och gängfärger. Vi fnissade flamsigt och lågmält, lättade över att inte längre ha en hög människa på motorhuven men uppmärksamma på vårt nya predicament. Jag kände mig väldigt röksugen. Vi körde rakt fram, inte längre intresserade av i vilken riktning det barkade hän.

Plötsligt tog alla nedhasade brownstones slut och vi kom till ett öppet fält fullt med förfallna shacks, små slarvigt byggda skjul som tycktes vara resta i all hast, alldeles obeboeliga men uppenbarligen bebodda. Folk hasade sig framåt, bortåt, ingenstans, mellan skjulen, iklädda trasor. Vi passerade i tystnad, amazement, förfäran. Vi befann oss i Brooklyn, i New York City. In the land of plenty.

Vi fortsatte. Vid det här laget var vi ganska möra all tre. Möra och svettiga.

Och sen luktade det hav. Även ghetton tar slut. När vi kom fram till Rockaway Beach höll solen på att gå ned. Havet plaskade sådar som hav gör, stranden var bred och sandig. Folk surfade. Par promenerade längs vattnet som i ett montage från någon romantisk 80-talsfilm. Vi filmade lite, drack ett par öl medan flygplan som just lyft från JFK flög lågt ovanför oss; vi satt på stranden i Brooklyn och vi var främlingar i vår egen stad. Sen åkte vi hem längs en motorväg. Satte oss på en flådig bar och drack rosè. Kände oss underliga.

Jag stod nyss utanför en av toaletterna på jobbet och speglade luggen i lugn och ro. Plötsligt kom en kille kom ut från toan alldeles intill mig och jag blev så paff att jag ropade "Aha!" och pekade på honom. Jag vet inte varför. Så här efteråt tycker jag faktiskt att det är en av de värsta saker man kan göra mot någon som kommer ut från toaletten. Stå nära dörren och smyga för att sedan peka på honom och skrika.
"Aha! Jag visste att det var du som var där inne och förde oväsen!"

I morse stod en man med en krok istället för en högerhand på perrongen vid Union Square när jag åkte förbi med L:et. Kroken var silverfärgad, glansig och nypolerad och resten av mannen såg härjad ut. Han stod och filosoferade med blicken i fjärran en stund, sen tog han upp ett par pappersark i en svagt brun nyans från en jackficka, höll dem med vänstern, bläddrade otympligt med högerkroken och tittade med olust på vad de hade att erbjuda.
Man undrade hur det hade gått till, allting, och hur han har det nuförtiden. Sen stängdes dörrarna och så åkte man vidare. Fladdrade lite extra med fingrarna.

Nu så...

pro & con

Brigitte hade också starter bangs.

Mot lugg.

The starter bangs

Jag sitter och undrar hur jag ska förhålla mig till min lugg. Jag har aldrig sett mig själv som en luggperson, men på senare år har min friss känts lite boring. Långt hår, liksom, rätt och slätt. Lite layers. Nån slinga. Blah.

Och detta är ingen slump. Jag är hemskt nervös kring frisörer. Jag har en hatlista med en enda person listad- om man fortfarande kan kalla det en lista eller om det faktiskt är en hatlapp- en frisör i Stockholm som gav mig en hackig hockeyfrilla, en kopia av hennes egna töntiga låtsaspunkfriss, julen 2003. Jag hade bett om lite layers, lite liv och rörelse. Jag skulle ha anat oråd när hon började klippningen med att plattånga mitt hår och sedan föra ett rakblad till det.

Plötsligt hade jag en fåntrendig friss jag inte ville leva upp till, som krävde saker av mig, både i attityd och grooming time. Jag såg ut som någon jag inte ville vara, nån jobbig typ som vill uttrycka sin kreativitet genom sitt hår. "Jamen plattånga varje dag så blir det ju snyggt ju!", sa tjejen när jag kom tillbaka med en lockig hockey-do och tårar i ögonen.

Jag var naiv som lät en frisör snip away och för detta fick jag betala dyrt i tårar, tillit, och hattar. Det tog minst ett år innan jag återigen kunde stå för min frippa, känna att vi var ett.

Min nuvarande, tålmodige och pinpinetta frisör snippade således fram min lugg under hyperventilation (min) och löften om att kommer att bli så bra, så bra (hans). För att blidka mig (och få mig att släppa saxen) berättade han återigen om vårt drömlika koncept: "Starter bangs", en lång lugg som jag kan gömma om jag inte vill deala med den. "You don't have to commit to it!" utbrast han till slut och det var egentligen allt han behövde säga.

Detta var ett par månader sen. Mina non-commital bangs är nu en trafikfara när jag cyklar eftersom de räcker ner över halva näsan. De måste läggas i vinkel och hållas kvar i denna vinkel till varje pris. Detta börjar bli besvärligt och ett val måste göras, klippa eller spara.

Ska jag förnya mitt luggkontrakt eller inte?

Gettin some Zs

Vilobollen in action.

Ja, ni ser ju själva. Här är how-to-bilden från vilobollens hemsida. Man ligger där och spretar med tårna, låter axlarna falla bakåt och magen skjuta utåt. Man låter de ljuva tonerna i öronhöjd sluta in en i en bubbla av fröjd. Man vilar tungt, fullständigt avslappnad.

Det är bara det att allt detta pågår i ett office fullt med folk som inte vilar. Som pratar högt. Som nyps. Som argt knackar på bollen och anklagar en för att ha ätit upp deras choklad.

Och tydligen ska man bara vila i max 15 minuter åt gången, inte ligga och sova ruset av sig hela förmiddagen.

Vilobollen kan inte skydda en från allt. Den är inte perfekt.

Om man skulle ta sig en kopp kaffe?

Jag uppmanade nyss någon att följa sin magkänsla. Jag måste genast gå och lägga mig i bollen.

Sweet & sticky

Min loverboy är väldigt rar. Han är så rar att jag ibland måste be honom att vara lite mindre rar för annars måste jag vara lite elak. För att jämna ut. Och för att det blir lite kladdigt när någon bara är rar hela tiden. Och kladd gör så att jag vill nypas, säga något taskigt, luckra upp kladdet.

Det är inte konstruktivt, jag har bara inte hittat ett bättre sätt.

NapBall

Idag är jag helt outsägbart trött. Jag har suttit och varit småsur hela morgonen. Småsur och lite tårögd.

Och, lo and behold! In på vårt kontor kom plötsligt en MetroNap EnergyPod inrullandes. En stor crazy boll med en skön vilstol i som man lägger sig i när det är dags att ta en tupplur. En tupplur som ar OK att ta på arbetstid.
Jag provade direkt. Så himla japanskt. Den spelar en soothing melody när man lägger sig i den. Man nynnar med. Ens arbetskompisar går förbi då och då och nyper i ens blottade pumps. Försöker kika in.

Jag fann ett annat nyttomål för bollen bara en liten stund senare när jag satt och åt en bit chokladkaka som jag hittat i köket, omsluten av denna skyddande sfär. Jag vet inte vems chokladkakan var.

Och idag sker överlämnandet av liten hund till bitter exmake. Vi delar vårdnad, en av de mest puckade idèer jag någonsin haft.

Jag går och sätter mig i bollen nu, gömmer mig en stund.

L for the lonely

I morse fick jag låta tre (3) proppfulla tunnelbanetåg åka förbi där jag stod på en nästan lika full perrong. Det fjärde fick jag plats i, nätt och jämnt. Jag stod där och hyperventilerade under intimberöring från sjutton olika personer medan jag tänkte på lätta, trevliga saker som hallonpaj. Plötsligt stannade tåget i tunneln under East River. Där stod det en lång stund. En diffus röst framförde så småningom ett obegripligt meddelande genom de spräckta högtalarna. Jag kunde urskilja ordet "incident", inget mer.

Tystnad.

Folk skruvade på sig så gott de kunde, bytte fot de stod på, och i mån om plats harklade de sig. Tåget stod helt stilla, en spänt packad människokorv inuti en lång svart tunnel under en stor flod. Ingen visste hur länge mardrömmen skulle fortsätta.

Men ingen skrek rakt ut. Ingen slog sönder en fönsterruta och hoppade ut. Det slutar aldrig att förvåna mig hur lydiga folk är, jag själv inkluderad. Hur kan man inte vilja bara primärskrika under de här förhållandena? Starta ett slagsmål? Jag ville, men jag lade band på mig. Vi lade alla band på oss. Och till slut körde tåget vidare. Och vi överlevde allihop, varenda resenär så vitt jag vet.

Nästa gång detta händer (i morgon bitti) ska jag fortfarande varken skrika eller slåss, jag ska sjunga We Shall Overcome med min allra ljuvaste stämma i örat på närmsta medresenär.

Den kära brodern har åkt hem

En sprillans ny Marc Jacobs-duffel fylldes till bristningsgränsen med broderns inköp från Beacon's Closet, han tryckte på sig kepan och vi tog en zipcar till JFK. Med oss i bilen hade vi loverboy (som körde, i vår familj är det bara folk över 60 som har körkort), ett hundratal pyttesmå hamburgare från ghettohaket White Castle och varsin treliters kaffe med mjölk som vi alla spillde på våra respektive outfits under vansinnesfärden.

Morgonen innan: Brodern och jag försökte bråka lite innan han åkte, för att det skulle bli lite roligare att skiljas åt. Jag missuppfattade hans ton, fräste lite, han fräste tillbaka och vi glodde surt på varann. Sen gick vi glatt och åt våfflor och sedan pedikyr igen, hans andra.

Och vips! så var vi framme vid JFK och brodern satt på flyget.

He will be longed for.

Ping

Huh. Jag trevar mig fram här bland RSS feeds och bloggtoppar och dalar.

Jag har just beställt en mycket avancerad burrito till lunch.

Annars: still homesick.

Hemlängtan

Jag har bott utomlands i ett decennium. Jag tror att detta börjar göra sig gällande, det där decenniet och den här rotlösheten. Jag längtar hem utan att egentligen ha något hem att längta till. Jag bor ju här.

När jag får hemlängtan (varje vår, vid anblick av den första syrènkvisten) kryper den inpå mig så snabbt att jag inte förstår vad det är jag lider av förrän den är i full blom och jag bara måste åka hem med en gång. Allt jag vill är att cykla omkring på Djurgården, sitta på utefik på Söder, läsa DN med fötterna i vattnet vid reggaecafèet, vara kring alla dem som jag älskar. Jag fylls av romantiska planer. Jag tar semester/säger upp mig, gör slut/tar med den man jag lever med och reser hem.

Väl där mår jag först alldeles prima, jag cyklar glatt omkring och myser och träffar vänner och familjemedlemmar och jag känner att snart, snart så flyttar jag hem på riktigt. Och jag menar det. Tills jag, efter några veckor eller så, upplever det som jag sprang ifrån, det jag alltid springer ifrån; det kala och ensliga, kyliga och skräckinjagande svenska. Det som jag inte vet hur man stålsätter sig mot. Det som jag alltid tonar ned när jag får hemlängtan för att det jag saknar är så mycket klarare, så mycket starkare.

Och jag blir en tonåring igen, bångstyrig och arg, samma nittonåring som flyttade utomlands så fort hon insåg att hon kunde. Och jag inser att jag inte bor där, att jag inte längre förstår hur saker och ting funkar, om jag någonsin gjort det, för de har förändrats och jag har förändrats.

Och jag längtar hem igen, till New York.

Och jag tror att allt detta är anledningen till att jag är så trött idag, allt detta och syrènkvisten jag passerade på väg till jobbet. Jag är så trött på att längta hem.

Faye

En pickadoll, en puderrosa dress, en glansig page, en obäddad säng.
Ett pensive plut.

Jag älskar henne i Bonnie & Clyde; hennes outfits, hennes do.

Min bror och jag

sjöng julsånger för full hals medan jag lagade mat igår kväll. Gläns över sjö och strand utfördes med en särskild glöd. Jag blev jättesugen på lussebullar, fast det kan vara orelaterat. Jag är nästan alltid sugen på lussebullar.



Ikväll ska vi till New Museum på the Bowery på Lower East Side. "Hell, Yes" står det på fasaden. "Hell, No", skrev en av de första kritikerna.

Powder pink

Och puderrosa, jag vill bada i puderrosa och ljust beige med ljusrött läppstift som enda accent.

Romi, Paloma & Emily

Jag kan inte sluta tänka på Jovovich-Hawk-klänningar.

Dels är det vår och dels, mestadels, är deras 30-, 40- och 70-tals klänningar så ljuvt dekadenta.
Det är elegant, uppknäppt och tillknäppt, avklätt, propert, hudfärgat och småblommigt om vartannat. Som de allra bästa vintagefynden, fast utan nopporna, utan obekvämheten, utan den svettbefläckade polyestern. Add a little silk, a little lycra, a little... money.

Jag blir alldeles matt.

Å...

Folk blir så mycket snyggare med en Fedora hängandes över halva ansiktet. Särskilt kvinnor of a certain age som annars så gärna utstrålar en längtan efter eterneller och doilies. När jag är 50+ ska jag inte lämna hemmet utan min Borsalino.

L train

Som den nouveau Brooklynite jag är så åker jag till och från Manhattan med the L train. Det gör en helt absurd mängd andra människor också, att säga att det är trångt på tågen om morgnarna är en bisarr underdrift. Man är tacksam om man överhuvudtaget alls får plats. Att sitta ned är en ouppnålig dröm, man får stå och hålla i sig i en stång, en hipster, vadhelst man kan få tag på. Tåget rycker och svajar. Fler tränger sig in vid varje station fast inga fler får plats och man tror att det aldrig kommer att gå. Ingen går någonsin av. De kan inte.

Man tillbringar sin commute med ansiktet i en främlings armhåla medan man hoppas att den hårda tingest som stryker längs ens skinkor är någons handväska. Någon sprider sin bakfulla morning breath genom vagnen. Plötsligt känns det som att ens ena hand är inklämd i en ostmacka. Den visar sig vila mot någons svettiga arm. Luften håller på att ta slut. Tåget suckar och stannar en stund mitt i tunneln under East River. En 10 minuters färd tar flera dagar.

Någon filmade eländet i morse.

Och: Man är tacksam när man kommer fram till jobbet.

Don't do it

Ett varningens ord: Det är fasligt jobbigt att skilja sig i New York. Nästintill omöjligt.

A brother in the ghetto

Min bror är och hälsar på i Brooklyn. Det är mycket trevligt, vi cyklar omkring på min BMX och en gammal herrcykel han köpt av en gubbe på Bedford Avenue om dagarna och han droppar pengar like it's hot nu när dollarn är nästan gratis. (Han har hittills köpt tre plånböcker, två blå-svarta Marc Jacobs och en Gucci i det mattaste bruna läder man kan tänka sig.)

I förrgår fick vi pedikyr, hans första.

Min bror är både berest och världsvan och har bott i flera olika Europeiska städer. Men igår kväll kom han hem vid middagsdags alldeles skärrad. Han hade gått vilse och i panik rest omkring med flera olika tunnelbanelinjer, kors och tvärs och upp och ner, eftersom han hade glömt precis allt hemma som hade kunnat peka honom i rätt riktning hemåt: sin mobil, sin karta, mitt mobilnummer och vår adress.
Han kunde inte för sitt liv erinra sig hur man tar sig hem, endast ett milt förvanskat uttal av gatan kunde han förmå sig till och alla hans försök till kommunikation med medmänniskor vid de diverse stationer han begett sig till hade misslyckats fatalt. Några hade hävdat att vår gata inte fanns, andra att den var för lång för att använda som riktmärke.

Det började regna. Mörkret lade sig som ett skynke över den vilsne brodern. New York blev större och blötare och mörkare.

Min bror hade chansat, gått av tunnelbanan i ett av Brooklyns mindre trevliga områden och irrat omkring med hjärtat i halsgropen, känt igen en vägkorsning och skyndat dit bara för att upptäcka att den var honom helt främmande.

När han väl sniffat sig fram till vår lägenhet på ren intuition och stapplat in genom dörren på darriga knän och nypedikerade fötter var han bestört över att finna mig lungt sippandes ett glas vin i soffan, över att jag inte ringt polisen, att jag inte grät, att ingen Missing Person-alert skickats ut över New York, att jag inte FATTAT.

Det var som sagt middagsdags. Jag hade just kommit hem från jobbet och var lite sur över att han var ute och hade kul utan mig.

Vi beställde kyckling och hamburgare för delivery och lugnade oss med en kopp Earl Grey.

Idag ska vi på nya äventyr.

Quinn-stolen: perfekt for en 2pm martini

Pale yellow

Det är något visst med en riktigt svag nyans av gul. Mildheten är så påtaglig, helt oförarglig och blodfattig som en mutant beige. Det vilar inte ett uns av våldsamhet här. Det hela känns till och med lite tafatt.

Men ljusgult är också så fint vårlikt, så försiktigt trevande och vänligt. Jag vill ha ett stort rum i den här färgen.

Eller, nja. Jo, kanske.


På tal om gult: Jag drömde häromnatten att mina forna chefer (på en New York byrå för åratal sen, de avskedade mig med fyra sekunders varsel efter ett års flit för att de var panka) ställde till med en over-the-top avskedfest för mig. (Ja, jag ser det också, jag har uppenbarligen issues med det där avskedandet.) Under festens yttersta hålligång stod de på en scen, typ Melodifestivalen, och in rullades en jättesnygg knallgul speed-bike! Som uppenbarligen var till mig och som jag blev alldeles galen av lycka över. Den var smal och lätt och helt suverän.

Så långt var allt väl.

Och så berättade de att jag fick välja mellan den gula och en precis likadan cykel i matt svart, men jag måste välja. Cheferna var glada över sin finess, det var ju en extra bonus, att få välja själv! Men jag blev helt stel. Båda var fantastiska val, båda var precis lika fina, på helt olika sätt, men ett av valen måste ju vara bäst. Och detta val som förvantades av mig var så skuldfyllt; jag hade fått en present, nu skulle jag bara välja vilken färg det skulle vara på den och jag KUNDE inte. Jag gjorde långa listor med pros & cons: Gult vs. Svart. Jag tänkte på vad som bäst skulle passa min garderob (svart) och vad som kändes gladast att ta ut på en cykeltur (gult). Cykeln blev med ens något jobbigt, det var inte längre kul. Jag visste att vad jag än valde så skulle det komma dagar då jag önskade att jag valt annorlunda.


Jag vaknade helt stressad och insåg 1: att jag verkligen vill ha en cykel och 2: att jag verkligen har problem med val. Så är det faktiskt, jag tycker inte om att välja. Trots att jag är bestämd i min smak så är det bäst att jag inte tvingas välja mellan två eller fler varianter av något jag tycker om. Min valskräck gör ibland att jag inte kan njuta av det jag faktiskt har.

Picture this: Jag kan stå i ett provrum och prova samma bralla i två olika färger (eller två olika storlekar!) i en halvtimme innan jag bestämmer mig för vilken som är allra bäst.


Det måste vara en namngiven neuros, detta med att inte vilja välja men att verkligen gå in för det när det gäller. Jag ska Googla. (Perfektionist känns inte helt rätt, det här är något grumligare...)

Jag vill förtydliga

att min dekadens alltså inte längre inkluderar ett ständigt puffande på cigaretter.

Oh, I wish...

Om man ändå inte blev sjuk / ful / död av cigaretter.

And then this:

Jag känner något och jag vet inte vad. Lycka? Habegär? En lätt rodnad.

Jag är inne i en estetisk fas av tight allvar, strikta linjer, illa dold dekadens och blekgult femtital. And then this.

Är det bara det att den är turkos? Att den kommer att klascha så snyggt med saker och ting? Täckas över av en hop jackor, sjalar och loverboys Fedoras och bara skymtas som en liten vulgär hemlighet?

I heart it.

Mmmm, möbler...

För en månad sen flyttade jag och loverboy till Brooklyn och ökade därmed raskt vår boyta med ca 300%.

Och vi har fantastiskt högt i tak. Massor av dagsljus. Och man kan se Manhattan från loverboys arbetsrum närhelst man längtar dit.

Nu är jag helt besatt av allt man kan stoppa in i sitt hem. Det har nämligen visat sig att en hel del av de saker vi redan hade inte made the cut i allt detta dagsljus. Och jag är tuffare än jag trodde, helt osentimental. Ut med skräpet, skriker jag och viftar irriterat med fingrarna när loverboy frågande visar upp en gammal pall som jag en gång målat röd.

Istället drömmer jag om (läs auktions-shoppar) mid-century-fåtöljer i turkos sammet, finska tallrikar, höga lampskärmar som ska uppta en ridiculous del av takhöjden... Jag har fyllt hemmet med en dyr soffa, Zox-prints, bokhyllor med de mest intressanta böckerna uppradade i ögonhöjd (visst är det inte bara jag som gör så?); jag känner mig vuxen och bourgeois och helt vettskrämd.

Jag tror att jag försöker inreda bort ångesten av att nu faktiskt bo ihop på riktigt.

Gud vad jag vill ha en cigg

Och ändå inte... Verkligen inte! Om jag tänker efter.

Om jag inte tänker efter: Har varit moody och hemsk i flera manader, går runt med en ständigt putande ölmage eftersom jag alltid är hungrig.

Beach 2008, liksom.

Och nar jag tänker på att ända ta en cigg, bara en liten en, kanske med ett glas vin på en uteservering i all oskuld, så ser jag en permanentad & läderfejjad tant framför mig som med raspig röst ber om eld. Fan heller. Jag är för gammal för att inte avsluta mitt slutande.